Jag har ingen politiskt färg eller tillhörighet. Jag stödjer det som jag tycker är bra och kritiserar det som är motsatsen. Men jag är förtjust i två kvinnor i den svenska politiken Mona Sahlin och Maria Leissner. De är mina favoriter. Bägge två har gjort nu en ”come back” i politiken något som glädje mig stort. Liksom Leissner var den första kvinnlig partiledaren för folkpartiet så är det din tur, Mona, att vara Sossarnas förste. I och med att du kom in i politiken och ledarskap som vill jag passa på och lägger ripan högt för din politik så att jag kan fortsätter och beundrar dig. Det är brist på jobb som knäckte Persson trots en högkonjunktur och gyllande läge för Sverige. Det är tusentals som vill ha en ett jobb. Ett riktigt jobb och inte en praktik där man känner sig utnyttjat av arbetsgivaren och sen blir man utkastat. Att leva på socialbidrag och försäkringskassan är som att tigga. Ibland få man och ibland få man inte. Brist på jobb gör folk frustrerat och ökar ohälsan i samhället. För att alla vi ska ha det bra behövs det jobb. Jag drömmer om en dag där arbetsförmedlingen försvinner helt och helt. Den liknar precis en underrättelse myndighet i mitt gamla hemland där jag tvingades att komma varje dag och träffar en civilpolis för att bevisa att jag är tillgängligt. För att de svaga i vårt samhälle ska ha det bra så måste det finnas jabb för de som kan och vill jobba. Mer jobb till folket på landsbygden, Mindre bidrag och beroende, mer pengar till forskning och stöd till skolan. Det är den politik som jag vill se att du förverkliga.
Chanserna är stora att vi i första gången i vår modern politisk historia få en kvinnlig statsminister. Ditt ledarskap är redan nu en seger för jämställdighet och förhoppningar är stora att under ditt ledarskap kommer kvinnorna att ha det bättrare och bättre. Du är inte ”historik” utan du gör historia.
Och du Leissner, välkommen tillbaks. Demokratin behöver ditt stöd inte bara i sydländer men även i västvärlden. Det är många länder som är i behov av svenska stödet. Irak frågan blir allt komplicerad och svår. Lidandet av civila folket fortsätter även efter Saddams avrättning. Demokratin och de demokariska värderingarna är under ett hot under Bush idiotism. Sverige måste ta en tydligt avstånd från vad som händer i Irak i demokratins namn.
Det behövs mer biståndsmedel till demokratiseringsprocessen i Afrika utan att minska på stödet till fattigdomsbekämpning, HIV/AIDs och miljö. Länder och regioner som Somaliland, Västsahara, Etiopen, Uganda. Södra Sudan och Darfur är i behov av stöd.
Jag vill bara säga välkomna tjejer.
Abu McNimmir
Ferry in Wad Alhdad
Ferry in Wad Alhadad, Blue Nile
fredag 19 januari 2007
torsdag 18 januari 2007
Civilt perspektiv behövs i Darfur
Civilt perspektiv behövs i Darfur
Till slut gick Sudan med att släppa FN trupper i Darfur Regionen. Men det är fortfarande oklart hur detta kommer att leda till fred och stabilitet i den krigshärjade regionen. De synergistiska effekterna har nu spritt till granlandet Chad. Nyligen försökte Sudan att höja rösten och sitt missnöje över FN trupper i Södra Sudan där ett antal soldater har våldtagit Sudanesiska barn. Att bara sätta in soldater i syfte att återställa fred, stabilitet och demokrati har visat sig inte tillräckligt. Av erfarenhet har detta inte fungerat i Irak med överstigande antal civila offer, I Afghanistan med ett ökat terror hot mot civil befolkning, I Somalia när amerikaner agerade själva och utan stöd från omvärlden och även detta upprepas nu av Etiopien där risken är stor för ett väpnat konflikt i Somalia och Etiopien.
Det är viktigt att ett sådant ingripande först skall godkännas av omvärlden med tydliga och klara mål och ett betstämt tid. Vad skall FN trupperna göra i Sudan? Skydda den civila befolkningen visst. Hur? Hur länga skall de fortsätta göra det? Så länge den civila befolkningen är i behov av skydd eller? Det som jag vill kommer fram till är i en sådan situation som Sudan så räcker inte bara med att sätta in Soldater. Utan även måste finnas ett civilt perspektiv med i detta ingripande. OU trupper har inte misslyckats på grund of brist på finansiella resurser eller att de dåligt utrustad som soldater utan just på grund av att man bara tänker militärt…
Abu McNimmir
Till slut gick Sudan med att släppa FN trupper i Darfur Regionen. Men det är fortfarande oklart hur detta kommer att leda till fred och stabilitet i den krigshärjade regionen. De synergistiska effekterna har nu spritt till granlandet Chad. Nyligen försökte Sudan att höja rösten och sitt missnöje över FN trupper i Södra Sudan där ett antal soldater har våldtagit Sudanesiska barn. Att bara sätta in soldater i syfte att återställa fred, stabilitet och demokrati har visat sig inte tillräckligt. Av erfarenhet har detta inte fungerat i Irak med överstigande antal civila offer, I Afghanistan med ett ökat terror hot mot civil befolkning, I Somalia när amerikaner agerade själva och utan stöd från omvärlden och även detta upprepas nu av Etiopien där risken är stor för ett väpnat konflikt i Somalia och Etiopien.
Det är viktigt att ett sådant ingripande först skall godkännas av omvärlden med tydliga och klara mål och ett betstämt tid. Vad skall FN trupperna göra i Sudan? Skydda den civila befolkningen visst. Hur? Hur länga skall de fortsätta göra det? Så länge den civila befolkningen är i behov av skydd eller? Det som jag vill kommer fram till är i en sådan situation som Sudan så räcker inte bara med att sätta in Soldater. Utan även måste finnas ett civilt perspektiv med i detta ingripande. OU trupper har inte misslyckats på grund of brist på finansiella resurser eller att de dåligt utrustad som soldater utan just på grund av att man bara tänker militärt…
Abu McNimmir
tisdag 16 januari 2007
Somalia: Från krigsherrar till fundamentalister
Somalia: Från krigsherrar till fundamentalister
(Den här artikeln skrevs i september 2006 men med hjälp av blogspot kunde jag nu lägga på nätet)
Fred, säkerhet och stabilitet är tre viktiga ord och en förutsättning för en hållbar utveckling i landet. Man vill verkligen att det ska råda fred i Somalia efter femton år av laglöshet och statens kollaps. Men det finns mycket illusion om fred i landet just nu i ett land där det fortfarande finns ett tiotal maktcentra och andra regionala aktörer som en del av konflikten.
För ett par veckor sedan avslutade det så kallade kontaktgruppen ett möte i Stockholm om Somalia. Det konkreta resultatet av mötet var ett lockbete. Ett löfte om bistånd till återbyggnad av Somalia om de stridande parterna lyckas nå en uppgörelse om en varaktig fred i landet. Enligt Statssekretare Annika Söder vill man just nu att med både morot och piska få de olika aktörerna att komma överens och komma fram till en lösning. Nyligen undertecknades ett avtal i Khartoum mellan Islamiska domstolarna och övergångsregeringen och i princip enades de om gemensam arme och polisstyrka. Sedan detta avtal har dock islamisterna fortsatt att expandera sin kontroll över landet, nu senast genom att ta över hamnstaden Kismayo i södra Somalia vilket har fördömts av övergångsregeringen. Vissa bedömare ser islamisternas fortsatta expansion söderut som ett led i att dels försvåra för utländska fredsstyrkor att komma in i Somalia och dels som ett sätt att få ytterligare en flank gentemot övergångsregeringen i Baidoa. Det politiska läget i landet förändras mycket snabbt och själva förändringsprocessen är intressant och spännande att följa.
Vad som har hänt i Somalia under ett och ett halvt sekel skiljer sig stort från kända teorier och modeller inom statsvetenskap och sociolog. Enligt en chef inom en av FN organisationerna går det inte att använda manualerna inom humanitärbistånd i Somalia utan de måste skrivas om. Nästan allt är ett undantag eller specifikt för Somalia. Staten har kollapsat och rasat samman och under en längre tid fanns inget suveränitet, styrning eller en fungerande statlig administration i hela landet. Somalia är det bästa exempel för så kallade faild states. Under Siad Barre’s regim var drömmen i stort att förena och bygga ett stor-Somalia och förverkliga drömmen som symboliseras i landets flagga med den femkantiga stjärnan. 1977 gick Somaliska trupper in i Etiopien i ett försök att kontrollerar Ogaden regionen, den fjärde kanten i stjärnan. Djibouti, den femte delen har valt sin egen väg och blev självständig under skydd av franska trupper än idag.
Efter bortfallet av Barres’ regim var situationen kaotisk och inget fungerade alls. Situationen har förvärrats av torka och hunger som drabbade hela Sahel regionen. Hela världen kände sig maktlös inför bilderna på svältande barn och avmagrade miliser som förhindrade humanitära insatser till de behövande. En ny form av makt började etablera sig i landet - krigsherrar och warlordism. Krigsherrarna hade stöd i klansystemet och accepterades därmed som en ny makt i landet utan motstånd. Varje klan och subklan hade ju sin egen krigsherre. Deras identitet och legitimitet stärktes under den amerikansk ledda operationen Restore Hope. De betraktades och hyllades som hjältar efter att amerikanerna tvingades att lämna landet. Krigsherrarna byggde sina egna system för att finansiera kampen om makten. De införde vägspärrar, drev flygplatser, hamnar, vapenhandel, penningtillverkning, försäljning av drogen khat (narkotikaklassat i Sverige sedan 1989) och godssmuggling till andra länder i regionen. Laglösheten var stort och fortsatte till havs. Somaliska pirater satte skräck på trafiken hundratals sjömil från Somalias kust, Afrikas längsta. Ingen vet hur många krigsherrar finns i landet. Men det växte från ett antal 1991 till ungefär hundra krigsherrar inkluderar pirater i hela landet. Mogadishu var under kontroll av fjorton krigsherrar när de s.k. islamiska domstolarna började ta över makten i staden.
Sedan oktober 2005 sitter en svag regering i Baidoa, en liten stad i centrala Somalia, som inte har någon makt utanför stadens gränser. Till deras hjälp skickade Etiopien ett hundratal soldater för att skydda regeringen och hejda islamiska fundamentalisternas frammarsch som tog kontrollen av Mogadishu och stora delar av Somalia. De uppenbara skälen till övergången från warlordism till fundamentalism är bland annat brist på säkerhet i Mogadishu och i stora delar av landet. Det rådde krigströtthet bland många somalier som vill leva ett vanligt liv utan att vara rädda för promenera i staden eller stoppas i vägspärrar. Många kände sig som fångar i en förstörd stad. Det tog ett par veckor för fundamentalisterna att kontrollera Mogadishu och besegra krigsherrar och några månader till för att jaga bort de från stora delar av södra och centrala Somalia. Inom kort tid lyckades fundamentalisterna med att etablera en relativ säkerhet i staden - något som tiotals fredskonferenser och övergångsregeringen har försökte göra i flera år utan att ha lyckats med. Bland succéfaktorerna finns ett externt finansiellt stöd, radikal religiös ideologi, mobilisering av kvinnor och unga samt våld mot motståndare. En hel generation av unga har ingen tillgång till en vanlig skola men en majoritet har gått på någon koran skola och undervisats av religiösa lärare. Arbetslösheten och fattigdomen är utbredd bland ungdomarna och många har valt att stödja de islamiska domstolarna i hopp om att ändra på denna situation.
Säkerhetssituationen i södra och centrala Somalia kvarstår dock som mycket komplicerad. Även efter domstolarnas övertagande av Mogadishu så har internationell personal mördats av okända attentatsmän i staden, tidigare under sommaren en journalist med svensk anknytning och nu senast en italiensk nunna som arbetade på ett sjukhus i staden. I Baidoa, där övergångsregeringen har sitt säte, utsattes presidentens bilkortege nyligen för ett bombattentat. De islamiska domstolarna hotar med jihad mot all utländsk inblandning i Somalia, samtidigt som Etiopien och Uganda har skickat militära trupper och rådgivare till stöd för övergångsregeringen. Hot har nyligen framförts mot internationella organisationer verksamma i södra och centrala Somalia, och rekommendationer om att evakuera internationell personal har gått ut.
Tittar man närmare på fundamentalisterna och vilka de är så kan man lätt identifiera två grupper wahabister och islamiska broderskapsrörelse. Den första har sitt stöd från grupper på arabiska halvön, Gulf staterna och sydost Asien och den sista från Sudan, Egypten, Jordanien och Iran. Bägge grupperna får även stöd från deras anhängare världen över inkluderar Nordiska länder. Vad som är oroande är att islamiska fundamentalisterna försöker etablera sig i en statslös situation. Nu försöker fundamentalisterna att underlätta övergången från klantänkandet till radikal fundamentalism för många före detta miliser som valt att stödja dem. En utbildning har avslutats för ett par veckors sedan för två hundra miliser i ett läger utanför Mogadishu. De viktigaste och vanligaste budskapen inom utbildning är: jihad som ett helig krig mot krigsherrarna och Etiopien, kuffar och andra icke troende muslimer som ett hot mot islam och Somalia och införandet av sharia.
Världen har visat en stor oro och skepticism över att utvecklingen i Somalia kanske kan leda till en afrikansk version av talibanerna. Den kenyanska regeringen är mycket bekymrad över kopplingen mellan vissa ledare inom islamiska domstolarna och fundamentalister i Kenya. Minnen från sprängningen av de amerikanska ambassaderna i Dar es Salaam och Nairobi 1998 och Paradise Hotel lever kvar. Men fundamentalisterna välkomnades precis som man gjorde med krigsherrarna och inget motstånd hördes från de flesta somalier och andra länder förutom USA. Man har bara konstaterat att säkerheten blev bättre och vägspärrarena till slut är borta. Men fundamentalisterna har inte mycket att erbjuda i fortsättningen förutom det vanligaste paketet med inskränkta rättigheter, extremism och religiös fanatism. Många observatörer som följer utvecklingen i landet tror på att religion möjligen kan vara en enande faktor för somalier och därför borde fundamentalisterna få en chans. Men detta kommer förmodligen att destabilisera hela Afrikas Horn i den närmaste framtiden.
Abu McNimmir
September 2006
Fred, säkerhet och stabilitet är tre viktiga ord och en förutsättning för en hållbar utveckling i landet. Man vill verkligen att det ska råda fred i Somalia efter femton år av laglöshet och statens kollaps. Men det finns mycket illusion om fred i landet just nu i ett land där det fortfarande finns ett tiotal maktcentra och andra regionala aktörer som en del av konflikten.
För ett par veckor sedan avslutade det så kallade kontaktgruppen ett möte i Stockholm om Somalia. Det konkreta resultatet av mötet var ett lockbete. Ett löfte om bistånd till återbyggnad av Somalia om de stridande parterna lyckas nå en uppgörelse om en varaktig fred i landet. Enligt Statssekretare Annika Söder vill man just nu att med både morot och piska få de olika aktörerna att komma överens och komma fram till en lösning. Nyligen undertecknades ett avtal i Khartoum mellan Islamiska domstolarna och övergångsregeringen och i princip enades de om gemensam arme och polisstyrka. Sedan detta avtal har dock islamisterna fortsatt att expandera sin kontroll över landet, nu senast genom att ta över hamnstaden Kismayo i södra Somalia vilket har fördömts av övergångsregeringen. Vissa bedömare ser islamisternas fortsatta expansion söderut som ett led i att dels försvåra för utländska fredsstyrkor att komma in i Somalia och dels som ett sätt att få ytterligare en flank gentemot övergångsregeringen i Baidoa. Det politiska läget i landet förändras mycket snabbt och själva förändringsprocessen är intressant och spännande att följa.
Vad som har hänt i Somalia under ett och ett halvt sekel skiljer sig stort från kända teorier och modeller inom statsvetenskap och sociolog. Enligt en chef inom en av FN organisationerna går det inte att använda manualerna inom humanitärbistånd i Somalia utan de måste skrivas om. Nästan allt är ett undantag eller specifikt för Somalia. Staten har kollapsat och rasat samman och under en längre tid fanns inget suveränitet, styrning eller en fungerande statlig administration i hela landet. Somalia är det bästa exempel för så kallade faild states. Under Siad Barre’s regim var drömmen i stort att förena och bygga ett stor-Somalia och förverkliga drömmen som symboliseras i landets flagga med den femkantiga stjärnan. 1977 gick Somaliska trupper in i Etiopien i ett försök att kontrollerar Ogaden regionen, den fjärde kanten i stjärnan. Djibouti, den femte delen har valt sin egen väg och blev självständig under skydd av franska trupper än idag.
Efter bortfallet av Barres’ regim var situationen kaotisk och inget fungerade alls. Situationen har förvärrats av torka och hunger som drabbade hela Sahel regionen. Hela världen kände sig maktlös inför bilderna på svältande barn och avmagrade miliser som förhindrade humanitära insatser till de behövande. En ny form av makt började etablera sig i landet - krigsherrar och warlordism. Krigsherrarna hade stöd i klansystemet och accepterades därmed som en ny makt i landet utan motstånd. Varje klan och subklan hade ju sin egen krigsherre. Deras identitet och legitimitet stärktes under den amerikansk ledda operationen Restore Hope. De betraktades och hyllades som hjältar efter att amerikanerna tvingades att lämna landet. Krigsherrarna byggde sina egna system för att finansiera kampen om makten. De införde vägspärrar, drev flygplatser, hamnar, vapenhandel, penningtillverkning, försäljning av drogen khat (narkotikaklassat i Sverige sedan 1989) och godssmuggling till andra länder i regionen. Laglösheten var stort och fortsatte till havs. Somaliska pirater satte skräck på trafiken hundratals sjömil från Somalias kust, Afrikas längsta. Ingen vet hur många krigsherrar finns i landet. Men det växte från ett antal 1991 till ungefär hundra krigsherrar inkluderar pirater i hela landet. Mogadishu var under kontroll av fjorton krigsherrar när de s.k. islamiska domstolarna började ta över makten i staden.
Sedan oktober 2005 sitter en svag regering i Baidoa, en liten stad i centrala Somalia, som inte har någon makt utanför stadens gränser. Till deras hjälp skickade Etiopien ett hundratal soldater för att skydda regeringen och hejda islamiska fundamentalisternas frammarsch som tog kontrollen av Mogadishu och stora delar av Somalia. De uppenbara skälen till övergången från warlordism till fundamentalism är bland annat brist på säkerhet i Mogadishu och i stora delar av landet. Det rådde krigströtthet bland många somalier som vill leva ett vanligt liv utan att vara rädda för promenera i staden eller stoppas i vägspärrar. Många kände sig som fångar i en förstörd stad. Det tog ett par veckor för fundamentalisterna att kontrollera Mogadishu och besegra krigsherrar och några månader till för att jaga bort de från stora delar av södra och centrala Somalia. Inom kort tid lyckades fundamentalisterna med att etablera en relativ säkerhet i staden - något som tiotals fredskonferenser och övergångsregeringen har försökte göra i flera år utan att ha lyckats med. Bland succéfaktorerna finns ett externt finansiellt stöd, radikal religiös ideologi, mobilisering av kvinnor och unga samt våld mot motståndare. En hel generation av unga har ingen tillgång till en vanlig skola men en majoritet har gått på någon koran skola och undervisats av religiösa lärare. Arbetslösheten och fattigdomen är utbredd bland ungdomarna och många har valt att stödja de islamiska domstolarna i hopp om att ändra på denna situation.
Säkerhetssituationen i södra och centrala Somalia kvarstår dock som mycket komplicerad. Även efter domstolarnas övertagande av Mogadishu så har internationell personal mördats av okända attentatsmän i staden, tidigare under sommaren en journalist med svensk anknytning och nu senast en italiensk nunna som arbetade på ett sjukhus i staden. I Baidoa, där övergångsregeringen har sitt säte, utsattes presidentens bilkortege nyligen för ett bombattentat. De islamiska domstolarna hotar med jihad mot all utländsk inblandning i Somalia, samtidigt som Etiopien och Uganda har skickat militära trupper och rådgivare till stöd för övergångsregeringen. Hot har nyligen framförts mot internationella organisationer verksamma i södra och centrala Somalia, och rekommendationer om att evakuera internationell personal har gått ut.
Tittar man närmare på fundamentalisterna och vilka de är så kan man lätt identifiera två grupper wahabister och islamiska broderskapsrörelse. Den första har sitt stöd från grupper på arabiska halvön, Gulf staterna och sydost Asien och den sista från Sudan, Egypten, Jordanien och Iran. Bägge grupperna får även stöd från deras anhängare världen över inkluderar Nordiska länder. Vad som är oroande är att islamiska fundamentalisterna försöker etablera sig i en statslös situation. Nu försöker fundamentalisterna att underlätta övergången från klantänkandet till radikal fundamentalism för många före detta miliser som valt att stödja dem. En utbildning har avslutats för ett par veckors sedan för två hundra miliser i ett läger utanför Mogadishu. De viktigaste och vanligaste budskapen inom utbildning är: jihad som ett helig krig mot krigsherrarna och Etiopien, kuffar och andra icke troende muslimer som ett hot mot islam och Somalia och införandet av sharia.
Världen har visat en stor oro och skepticism över att utvecklingen i Somalia kanske kan leda till en afrikansk version av talibanerna. Den kenyanska regeringen är mycket bekymrad över kopplingen mellan vissa ledare inom islamiska domstolarna och fundamentalister i Kenya. Minnen från sprängningen av de amerikanska ambassaderna i Dar es Salaam och Nairobi 1998 och Paradise Hotel lever kvar. Men fundamentalisterna välkomnades precis som man gjorde med krigsherrarna och inget motstånd hördes från de flesta somalier och andra länder förutom USA. Man har bara konstaterat att säkerheten blev bättre och vägspärrarena till slut är borta. Men fundamentalisterna har inte mycket att erbjuda i fortsättningen förutom det vanligaste paketet med inskränkta rättigheter, extremism och religiös fanatism. Många observatörer som följer utvecklingen i landet tror på att religion möjligen kan vara en enande faktor för somalier och därför borde fundamentalisterna få en chans. Men detta kommer förmodligen att destabilisera hela Afrikas Horn i den närmaste framtiden.
Abu McNimmir
September 2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)