Det är absolute viktig att skilje mellan den växande radikal islamism bland somalier och problematiken med integrationspolitiken i Sverige. Det är helt två olika problem som inte hänger samman. Wahbismen (Ansaru al-Sunna) är en okänd utövning av islam för Somalier. Det är något som kom på senare år så sent som i slutet av 2006 då Etiopens armen tågade in i Mogadishus och försökte upprätta lag och ordning i ett sönderfallet och kaotiskt samhälle. Det var då shabab almujahideen har börjat vinna mark i ett samhälle fragmenterat av klankonflikter. Det är inte sannolikt att en wahabist söker asyl i Sverige av förföljelser i Somalia. Det västerländska kulturen och levnadsstilen är ju wahabisternas fiende nummer ett. Att söker skydd i ett sådant samhälle är en stor skam bland wahabister.
De flest wahabister lider av ett personligt misslyckande och ett kris i det förflutna. I alla fall de wahabister som jag känner till. För dem är det wahabismen, en bakåt strävande politik islam, som ger dem makt att bestämma över folk. Precis som är i Sudia Arabien just nu. Det är precis vad som sker i Somalia idag. Alshabab har makten att bestämma över de fattiga i Somalia. Det är de som bestämmer att piska en stackars ung kvinna bara för att hon har på sig en BH. Alshabab och andra wahabister är bara sjuka människor som lider av ett psykiskt problem. De hittar nöje i att förbjuda folk att inte tittar eller spelar fotboll, titta på film eller till och med att förbjuda folk att dricka vatten ståenden. Ja även det.
Men att se detta som ett integrationsproblem komplicerar bara saken ännu mer. Sverige är ett demokariskt land där whabisterna måste veta vad gränsen går.
Windows Live Hotmail: Your friends can get your Facebook updates, right from Hotmail®.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar